Jag skulle väll säga att jag är ateist egentligen.
Någon speciell tro har jag liksom inte, inte något som styr mig.
Men jag tror på ödet, högre makter och själsfränder.
Till viss del även spöken och andar.
Detta vill jag väl ändå inte kalla för en tro, för det styr mig liksom inte.
Egentligen är väl det något jag inbillar mig för att må bättre eller att skylla på något.
Men så kanske de flesta religioner uppstår egentligen?
För det är lite min syn på att vara religiös, särskilt kristen.
Man vill ha något/någon att skylla på när allt skiter sig..
Så smidigt egentligen, man behöver inte stå för vad man gör ens, bara be om syndernas förlåtelse...
Samtidigt avundas jag de som kan sätta sin tro på något de aldrig sett eller kan bevisa, och verkligen följa det, meningen med livet liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar