Jag vet att det går över men det är lika svårt för mig

Det är dagar som denna som jag saknar min mamma lite extra mycket!
När jag sitter ensam i lägenheten och pluggar.
Äter själv och tittar ut genom fönstret.
Lägger märke till det fina vädret och dividerar med mig själv om jag ska ta en promenad eller vila i sängen en stund.
Kommer fram till att en promenad skulle vara bra, men det är så tråkigt att gå själv.
Tänker då på mamma, hade jag varit hemma hade jag inte ens suttit och funderat på att gå ut.
Hon hade redan tvingat med mig ut på en promenad.
Min mamma är den viktigaste människan på denna jord för mig.
Klart att den finns många andra fina människor som familj och vänner jag aldrig skulle klara mig utan.
Men det finns nog ingen som känner mig så bra som hon, ingen som vet så mycket om vad jag känner och tycker.

Så dagar som denna när man känner sig så förbannat ensam önskar jag att det inte var så långt hem.
Och jag uppskattar min mamma lite extra mycket, för att hon finns där i alla lägen och bara för att hon är den hon är!

Det är lätt att se hur sjuk man en gång var när såren läker, och regnet känns

För ca ett år sedan...

Bodde jag hemma hos min mamma med familj i lilla tråkiga men trygga Eksjö.
Pluggade farmakologi på disatans och det var lätt

Jobbade jag på ett äldreboende och kände mer och mer att jag borde göra något annat
Levde jag för att få åka ut till stallet, där var det bara jag och hästarna, inget som störde

Ville jag inget hellre än att flytta, från Ekjsö, till något nytt

Hade jag en mindre livskris, jag visste inte vad jag höll på med

Ville jag helst av allt hitta min plats, göra något vettigt och känna att jag var på väg någonstans

Och där någonstans föddes nog idén till att börja plugga, apotekare i Göteborg...

Nu ett år senare sitter jag här, i min egen lägenhet, ca 20 mil från vad som alltid kommer att vara mitt hem.
Även om Göteborg mer och mer börjar kännas som hemma på något sätt så kommer Eksjö alltid att vara mitt hem.
Hur litet och tråkigt det än må vara, så har det en speciell plats i mitt hjärta.
Men nu sitter jag alltså här med allt jag önskat mig.
Ett eget hem, en plats som bara är min.
Där ingen lägger sig i.
I en stad där jag kan gå ut dag som natt utan att träffa minst 10 personer som jag antingen känner eller som vet vem jag är, eller vem min pappa är, eller mamma...
Mitt liv har någon slags mening och jag är på väg någonstans.

Ändå känns det inte alltid självklart.
Det ända jag vet är att jag vill vara kvar här, jag vill ha det livet som jag vet att jag kan få efter 5 år på universitet.
Jag tycker att det är värt allt slit i längden.
Det är så svårt, med motivation, med ork och lust!
Men jag ska kämpa, om det så tar död på mig så ska det satan i mig gå.

Att se allt vad jag har, vart jag har kommit men framför allt vart jag är på väg är något jag måste bli bättre
på.
Att helt enkelt tillåta mig själv att vara lycklig och inte låta alla små problem som dyker upp då och då påverka mig så mycket!
Kan jag inte göra något åt det kan jag ju lika väl skita i det, eller hur?

Eksjö, Rolandsdamm, Februari 2012