Skulle ha skrivit om mina päron igår dåva, men glömde det.
Vet inte riktigt vad jag ska berätta om dem men...
Jag älskar dem, de är underbara och bäst, för det mesta...
Nej men, alla felar som sagt, så perfekta är de väl inte:
Men de finns där, alltid!
Perfekta för mig helt enkelt!
När jag var två separerade de, inget jag har lidit av med tanke på att jag inte vet något annat.
Mamma är mitt största stöd ever!
Men som alla tjejer har vi ju våra dåliga dagar och då bryter helvetet lös, nästintill..
Far min och jag är egentligen otroligt lika, till sättet!
Vi har samma helt underbara temperament...
Och vi är båda rätt duktiga på att undvika bråk, konflikträdd kanske det också kan kallas.
På grund av att vi är så lika så förstår vi varandra rätt bra ändå, och vi bråkar inte så mycket faktiskt.
Tror aldrig att vi har stått och skrikigt på varandra.
Det har jag aldrig gjort på mamma heller, (JA JAG ÄR KONFLIKTRÄDD) men vi tjafsar till och från...
Så det är väl vad jag kan säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar