Jaha, så vart ska man börja.
Jag är 18 år, går sista året på Tenhults naturbruksgymnasium (nej ska inte bli bonde!) inriktning djurvård.
Jag bor på internat där, det är bäst men också sämst ibland.
Mitt mål nu är att ta studenten, eller ja klara mig så bra som möjligt till studenten.
Sen vill jag ha ett jobb, vad som helst bara jag får ihop pengar!
Har jag tur får jag heltids anställning och kan jobba ett år, efter det vill jag plugga till veterinär eller djursjukskötare.
Om jag inte får ett jobb så börjar jag plugga direkt, om jag kommer in...
Gör jag inte det så vet jag inte, då går jag nog i ide för jag kommer att dö av tristess om jag ska gå hemma i ett år innan jag kan söka igen.
Jag har prestationsångest och sjukt höga krav på mig själv, jag kan inte misslyckas med något, då går jorden under!
Dock är jag förbannat lat så detta krockar ofta rätt rejält!
Envis är jag med, och det heter inte åsna, det heter får, för jag har aldrig stött på ett envisare djur.
Korkade är de med, jävla fårskallar!
Detta märkte jag under min praktik i Skottland.
Det värsta och det bästa jag någonsin gjort!
När jag var där ville jag åka hem bara för att jag inte kunde.
Men egentligen älskade jag allt, djuren, naturen och språket!
Nu vill jag tillbaka jag vill bo där, men det skulle jag aldrig våga.
Inte nu i alla fall, inte själv.
Ja juste jag har ett sjukt kontrollbehov och kan därför inte åka bergochdalbana!
Jag får ångest när det inte blir som jag tänkt mig eller när jag inte har koll på allt och alla!
Med andra ord är jag inte särskilt spontan, men jag jobbar på det.
Och det har blivit bättre med åren!
Jag är aldrig nöjd heller, är jag någonstans vill jag där ifrån, och när jag kommer därifrån vill jag tillbaka.
Vardagen suger, jag vill aldrig att allt ska vara likadant varje dag!
Rutiner är skit och får mig att må dåligt!
Då vill jag göra något annat!
Jag börjar lära mig hur jag fungerar nu och blir därför rädd för mig själv.
Min högsta önskan är att jag ska komma in på veterinär linjen i Uppsala, då kan jag flytta!
Det är nått nytt!
Men samtidigt sjukt läskigt!
Jag vet även att jag först kommer att få en sådan sjuk hemlängtan att jag tjuter i ca 2 veckor!
Men eftersom att jag är envis kommer jag att kämpa på, tills jag trivs...
Och det kommer jag göra ett tag, jag kommer att älska det, i ett år sådär.
Sen blir allt vardag igen, då blir jag missnöjd med allt och vill göra något annat.
Det vet jag, för så är det ju nu!
Ja, jag skulle kunna fortsätta såhär i evigheter, för har jag väl börjat kan jag inte sluta!
Jag hatar egentligen att skriva men har jag väl fått upp ångan finns det inget stopp...
Och nu höll jag på att börja skriva igen, men nu får det vara nog!
Puss och hej, levostapej! (Leverpastej)
