Det är lätt att tänka bakåt när förvirringen tar vid

Kursstart

Första dagen på första kursen som apotekarstudent.
Känns helt okej, har känts riktigt skrämmande att börja läsa kemi, är så rädd att jag inte ska klara av det.
Men nu känner jag mer att jag bara ska ge mig fasen på det!
Mest av allt känns det skönt att få komma igång på riktigt, få något att fokusera på.

Tänker inte dra någon solskens historia om hur underbart mitt liv, tänker inte låtsas...
Precis som med livet i allmänhet är det just nu väldigt upp och ner.
Ibland känns det bra ibland vill jag bara åka hem till trygga lilla Eksjö och slänga mig i famnen på alla jag älskar.
Har haft otroligt roliga utekvällar, träffat personer som jag känner att jag "klickar" med.
Samtidigt är allt så nytt, jag har inte hittat min plats än.
Vet att det tar ett tag att vänja sig, men det gör det inte lättare.
Just nu känns det jobbigt att ha lämnat allt som en gång har varit min trygghet, som fortfarande är mitt hem.
Har velat komma ifrån allt som har med en småstad att göra en lång tid, men som alltid ser man ju inte vad man har förens man lämnar det.

Jag vill inte flytta hem, jag vill bara hitta min plats.
Att det ska kännas sådär klockrent som jag hade en naiv fantasi om att det skulle göra.
Kanske är det det som jobbigast, att jag har haft så många tankar på hur allt skulle bli, att det bara skulle bli så bra.
Bara jag fick lämna Eksjö, göra något jag ville och flytta hemifrån!
Det är inte så lätt och jag vet inte varför jag trodde det.
Mitt sjukliga kontrollbehov gör ju inte saken bättre heller.

Jag vet att jag kommer att hitta min plats här, att det kommer bli mitt hem och mitt liv.
Men satan vad skrämmande allt är just nu, men det är bara att följa med och ta det som det kommer.
En dag kommer jag att vakna upp och tycka att allt känns helt underbart.
Man måste våga chansa och gå igenom tuffa saker för att få det som man vill ibland.
Det här allt jag någonsin har velat, vad jag har siktat på sen jag var 15 år.
Att komma in på universitet, flytta hemifrån och bo i en större stad.
Nu är jag där och snart kommer jag även att njuta av det.

Det är inte så att jag tycker att jag har det hemskt på något vis, men behöver bara skriva av mig.
Ser heller ingen anledning i att ljuga, eller inte skriva alls.
Folk som läser min blogg kommer ju antingen att få höra det av mig när vi pratar eller så känner jag dem knappt och då skiter jag i vilket.
Behöver få skriva av mig, peppa mig själv och på något sätt inse att det blir bättre.
Det är inte bra att hålla det inom sig och förneka att det påverkar en.

Nu ska här pluggas, säkerhetsförhör imorgon så det gäller att vara effektiv!

Superrolig kurslitteratur 

men nya dagar väntar med nya tidsfördriv

och allting liksom kräver mera nu