Här växer tystnaden till vakuum, i betong och korridor

Fenomena, 

Du står tidlös mellan björkarna i frostat vinterhår

Fenomena, 

Du är tusental av nykterhet, och svaren där jag går
Lika jungfrulik som morgonen, om våren, 

bortom stan
Lika liten som ett sommarregn, för dom som inte hörde vad Du sa
Här lever drömmen om "det största", 

som en bubblande vulkan
Jag går och säger till mig själv: 

Snart är det vår, då faller regnet, inte jag

Och Spader Dam går runt och kämpar för

att inte bli någonting man tar sig an.